Den 22/9 börjar delar av slemproppen att lossna. Den 23/9 börjar jag känna av värkar på morgonen när jag vaknar och mer av slemproppen lossnar och det kommer rosa vätska/slem med lite blod i, värkarna tilltar och på kvällen kommer de med 5-4 minuters mellanrum och gör ont, framåt tidiga morgonen avtar de lite och kommer kanske var 12:e minut och framåt dagen ca. var 15:e minut.
Så håller det på och den 25:e när jag gått mina 15 dagar över tiden så ringer jag förlossningen och får de säger att jag kan komma in för min igångsättning klockan 9, då är jag ganska trött kan jag säga..
Klockan 9:00 den 25:e september sitter vi i väntrummet
på KS förlossning och är hur förväntansfulla som helst, snart får
vi se våran bebis!!
Vi visas sedan in i ett rum och
de sätter på CTG:n och konstaterar att jag är öppen 1,5 cm och jag
har lite feber.
Klockan 11:05 ska de ta hål så att vattnet går, men inget vatten
kommer ut, så det hade antagligen gått hemma kanske tillsammans med
sleproppen utan att jag märkt det och sipprat sen dess.
Sen blir allt långdraget, de sätter i akupunkturnålar vid mina
fötter för att starta värkarbetet på riktigt.. sammandragningarna
kommer med ca 8 minuters mellanrum och gör inte alltför ont.
Klockan 14:10 sätter de in värkstimulerande dropp och det får fart
på värkarna som bara den, AJAJ! Och efter en timme så får jag
lustgas, hehe, det var najs!
DÅ blev jag genast mycket gladare och sa till Erik att man minsann
skulle ha en tub lustgas med sig ut varje gång man är på krogen
istället för sprit 
Värkarna tilltar mer och mer och jag har
5värkar/10 minuter och det gör ooont!
Sen blir det mycket dötid, ligger med värkar, går upp och ställer
mig och gungar, sitter på bollen och skumpar, går på toa. Sen när
de "tappar mig på urin" klockan 18:05 och jag bara är öppen va 5 cm
på alla dom här plågsamma timmarna så brister det för mig. Det gör
ont när de sticker upp slangen i urinröret, det gör ont när de
undersöker och jag öppnar mig skitsakta tycker jag och värkarna gör
så jävla ont och i den stunden ger jag upp och bönar och ber om en
ryggbedövning!
Klockan 19:03 får jag min EDA, himmelriket tycker jag och får vila
lite. SÅ SKÖNT! Jag som trodde det skulle göra ONT när de stack in
jättenålen som man sett på TV ;)
Febern stiger och jag får antibiotikadropp och alvedon, de pratar
om att jag har en infektion i kroppen.
Och där ligger jag med kraftiga värkar (som knappt känns pga av
EDAN men ändå) och segar mig fram.
När klockan börjar närma sig 23 så är jag öppen 8-9 cm och tänker
ÄNTLIGEN! Jag börjar känna ett tryck neråt från bebisens huvud
och tänker att snart är det dags att krysta.
Men lyckan blir kortvarig. Klockan 23:05 så har
BM kallat in läkaren för att bebisens hjärtslag
är dåliga. Doktorn tar laktat-prov och det visar 7,2 (det SKA ligga
under 4) och bebisen har bajsat i vattnet. Klockan 23:14 beslutar
doktorn om kejsarsnitt och
BM ber Erik att vara snabb och hänga på och ta
med sig kameran, sen springer de med mig i sängen och Erik oroligt
efter. Jag bara gråter och tänker alla möjliga hemska saker.
När vi kommer in i operationssalen, där inne står det ett team
på över 10 personer beredda för att få ut våran bebis. Dom ber mig
att sätta mig upp och och krypa ihop, sen lägger de en ny
ryggbedövning och efter en minut så känner jag ingen smärta från
bröstet och ner. Jag ligger på operationsbordet och har Eriks
precis vid mitt huvud och ser hur rädd han är i hans ögon. Jag bara
gråter och tänker att nu dör vi och stirrar Erik in i ögonen.
Klockan 23:26 börjar operationen och klockan 23:31 känner jag att
det lyfts något tungt ur min mage och vi hör våran son skrika och
de springer iväg med honom till rummet brevid och Erik får följa
med och klippa navelsträngen. Efter ett par minuter så kommer Erik
fram till mig med ett inlindat litet knyte med stora mörka ögon som
bara ligger och stirrar, sen får de gå tillbaka till förlossningen
och jag blir ihopsydd och körd till uppvaken/intensiven.
Vad klockan 03 på natten får vi återses hela lilla familjen på BB,
tyvärr så kommer jag inte ihåg alltför mycket av mitt första dygn
på BB pga av allt smärtstillande. MEN jag kommer ihåg när jag såg
våran lilla Max för första gången när jag låg på
operationsbordet!
Det blir inte alltid som man tänkt sig, men vi är glada att
våran lilla Max är frisk och att de tar så snabba beslut och är så
bra som de är på sveriges sjukhus, tack Karolinska
